Land Of Confusion.
Everyone of us is high,
Everyone of us is scarred,
Everyone of us is scared,
How about you?
Your eyes are closed,
Your head held low,
Your eyes are closed.
Everyone of us escapes,
Everyone of us is low,
Everyone of us has hope,
For you.
Jag har inte skrivit för att det känns osm jag inte har något att skriva om. Igår var mitt liv skit, idag är det på topp. Jag har humörsvängningar för fullt. Ja, jag är tonåring, so what. Lika jobbigt ändå. Jag har legat och tänkt nu de senaste dagarna på min framtid och har kommit fram till en sak och en sak endast. Inget av allt det där ska egentligen behövas, ingen utbildning, ingen fancy villa eller lägenhet inne i stan, inte den proppfylda garderoben. Jag vill att alla ska leva ett så enkelt och jämställt liv som möjligt, egentligen att alla ska se precis lika dana ut med. Jag vill inte att det ska kunna gå och jämnföra sig själv med andra utan bara kunna tänka på hur man själv är. Man borde egentligen ge varje nyfödda bebis ett par blåa foppatofflor, en vit halvdan t-shirt, svarta mjukisbyxor och sen bara lära bebisen att uppskatta saker som är viktiga, viktiga på riktigt. Pengar finns inte, det ska var som på välgörenheter, folk gör det gratis, alla gör något och alla bara lever.
Jag lever inte själv så som jag vill att hela världen ska vara, men jag erkänner, jag är för feg. Jag sitter varenda jävla dag och jämnför mig själv med säkert mer än 100 olika tjejer. Tjejer i alla åldrar. Jag kan inte uppskatta något hos mig själv förän nån annan gör det. Förstår ni hur jobbigt det är? Det är pinsamt för mig att säga, att jag är ett bekreftelsefreak, men jag tror att de flesta faktiskt är det. Och det är säkert lika jobbig för dom. Och det värsta är att man sitter här hemma och önskar att någon annan kunde sitta och jämnföra sig med en själv och att den ska känna sig sämre och önska sig något man själv har.
Jag skulle inte varit såhär om jag inte blivt lärd till det, jag är inte såhär egentligen. Men jag kommer inte våga göra någonting åt saken..
Everyone of us is scarred,
Everyone of us is scared,
How about you?
Your eyes are closed,
Your head held low,
Your eyes are closed.
Everyone of us escapes,
Everyone of us is low,
Everyone of us has hope,
For you.
Jag har inte skrivit för att det känns osm jag inte har något att skriva om. Igår var mitt liv skit, idag är det på topp. Jag har humörsvängningar för fullt. Ja, jag är tonåring, so what. Lika jobbigt ändå. Jag har legat och tänkt nu de senaste dagarna på min framtid och har kommit fram till en sak och en sak endast. Inget av allt det där ska egentligen behövas, ingen utbildning, ingen fancy villa eller lägenhet inne i stan, inte den proppfylda garderoben. Jag vill att alla ska leva ett så enkelt och jämställt liv som möjligt, egentligen att alla ska se precis lika dana ut med. Jag vill inte att det ska kunna gå och jämnföra sig själv med andra utan bara kunna tänka på hur man själv är. Man borde egentligen ge varje nyfödda bebis ett par blåa foppatofflor, en vit halvdan t-shirt, svarta mjukisbyxor och sen bara lära bebisen att uppskatta saker som är viktiga, viktiga på riktigt. Pengar finns inte, det ska var som på välgörenheter, folk gör det gratis, alla gör något och alla bara lever.
Jag lever inte själv så som jag vill att hela världen ska vara, men jag erkänner, jag är för feg. Jag sitter varenda jävla dag och jämnför mig själv med säkert mer än 100 olika tjejer. Tjejer i alla åldrar. Jag kan inte uppskatta något hos mig själv förän nån annan gör det. Förstår ni hur jobbigt det är? Det är pinsamt för mig att säga, att jag är ett bekreftelsefreak, men jag tror att de flesta faktiskt är det. Och det är säkert lika jobbig för dom. Och det värsta är att man sitter här hemma och önskar att någon annan kunde sitta och jämnföra sig med en själv och att den ska känna sig sämre och önska sig något man själv har.
Jag skulle inte varit såhär om jag inte blivt lärd till det, jag är inte såhär egentligen. Men jag kommer inte våga göra någonting åt saken..
Mina vänner är själviska
Jag försöker så sällan som möjligt att säga nej till mina vänner, jag försöker stötta dom och aldrig svika dom.
Jag vet inte, ibland önskar jag bara att det var dom som kom och knacka på min dörr för omväxlingens skull..
Kanske jag bara överskattar banden mellan mig och mina vänner, vad vet jag? Men jag antar att jag ska vara glad för mina allra bästa vänner åtminstonde, sen får jag försöka se resten på samma sätt som de tydligen ser på mig.
Tonåringar
Tänkte bara berätta en ganska intressant grej som vi fick reda på under stresskursen, som jag faktiskt inte visste om. Det är inte förän man är 25 år hjärnan är helt färdig utvecklad, särskillt inte den delen som hanterar och bearbetar känslor. Men därimot så är den delen som känner alla dess tusen känslor 100% färdig sen länge, så därför kan tonåringar känna så jävla mycket men sen inte kunna tolka eller veta vad man ska göra med alla känslor. Och känslor är ingenting man kan ignorera. Vissa tror säkert att känslor egentligen bara är inbildningar och att man kan välja att plocka bort vissa känslor, och det kan man ju -till en viss gräns. Men sanningen är den att vi styrs av våra känslor. Känslor, logik och minnen. Det tror jag iallafall.. Tillägger moral, jag tror att vi även styrs av vår moral
En annan liten intressant sak, nu när vi ändå är inne på hjärnan, så sitter empati, sympati, medkännsla och allt det där under pannan så boxare som fått massvis med slag mot huvudet har svårt med speciellt just dessa känslor. Jag tycker inte det skulle vara värt att boxsas med dessa bieffekter eller vad man ska kalla det.
En annan liten intressant sak, nu när vi ändå är inne på hjärnan, så sitter empati, sympati, medkännsla och allt det där under pannan så boxare som fått massvis med slag mot huvudet har svårt med speciellt just dessa känslor. Jag tycker inte det skulle vara värt att boxsas med dessa bieffekter eller vad man ska kalla det.
